alltså, det här med formen...
hur kommer det sig att man aldrig är nöjd?
jag kan själv säga att jag har nog haft komplex för precis allting!
har det inte varit kroppen så har det varit knoppen.
kan inte komma på att jag någonsin har känt mig helt nöjd med min kropp.
när jag var i tonåren så var jag en sticka. jag kan säga det nu, när jag ser tillbaka. då toktränade jag för att jag helt enkelt blivit begåvad med en liten putmage.( den var inte platt alltså!) men den där magen gjorde att jag såg hela mig som ett enda stort put! märkligt att en liten liten detalj gör att man ser ner på hela sig själv...
eller rättare sagt JAG såg ner på mig själv! och kan göra det än idag.
den där lilla störande detaljen, kan ta över hela ens liv. förstöra hela sin syn på sig själv.
bara för man har en sne näsa, stora öron, putmage eller nga kilon för mycket behöver inte göra en mindre vacker. man kan vara vacker ändå...ingen kan vara perfekt. men det är ofta perfekt som man eftersträvar.
och det är därför man mår dåligt. för det är omöjliga mål!
härrom dagen fick jag ett email. ett sånt där mass-utskick.
vill du bli big-size modell? jag tänkte, what!? ska jag skratta eller gråta nu!?
läste genom detta och började fundera lite över just kroppen och utseende.
jag var en stl ifrån att "få" "klassa" mig som sådan...plus-size!...=)
när hände det? jag som nyss vägde 55kg till min 173! yes, I was a very skinny bitch!
men jag var aldrig hungrig...=) har inte ändrat mycket på kosten om man säger så! =)
blir helt enkelt mindre rörelsemönster nu för tiden...hehe
nu tänkte jag tillbaka på ungdomen då jag faktiskt blev tillfrågad av en seriös sk headhunter.
jag tänkte naturligtvis, jag? skulle lilla jag klara av det? näe, det lät både läskigt och farligt och rädslan att inte vara perfekt tog över.
om jag ångrar det? NEJ! jag är glad att jag inte begav mig ut i det hårda livet och den galna konkurrensen. det lilla självförtroendet jag hade, ville jag behålla!
nu 10 år senare kan jag börja undra. vad tusan jag tänkte med, när jag såg mig själv!
det var absolut inget fel på mig. hur fin som helst. och varför tänker jag samma sak nu, äldre och visare...
nä nu är det dags att tänka bra saker om mig själv. har inte mer tid att spilla på nervärderande tankar om mig själv!
jag har en underbar man som älskar mig precis som jag är, varför ska inte jag själv kunna göra det då!?
det är väl klart att jag inte är perfekt, det vet jag om! =)
men vad gör det då?
alla "defekter" ska jag från och med nu resonera att de ger karaktär och charm istället! =)
so what, om jag har en sladdrig putmage?
jag fick två underbara buspojkar som förgyller varje dag av mitt liv! + att man kan göra roliga partytrick...ehee =)
so what, om jag har ärvt pappans kycklingben?
det finns stödstrumpor! =)
so what, om jag har gått från A-kupa till D-kupa till urholkade gurkor på ca 2 år!
det finns ju push-up! =)
och den där muffinmidjan som uppenbarar sig varje gång jag drar på mig jeansen...
det är jävligt gott med smet, och jag har ju klänningar istället =)
nu är det dags att ta vara på livet, njuta och vara glad och skratta.
det vackraste du kan ta på dig, är ett leende!
så nu slutar jag härmed att tänka på viktnedgång, rynkor, åldersnojjor och komplex!
ja, jag har blivit en frodig, lustfylld kvinna i sina bästa dar! =) jag har gurkor istället för meloner och släpmärken på rövva! skrattrynkor och trasiga grå i knoppen!
jag är jag. jag accepterar.
jag är awesome!
nu rullar jag ihop gurkorna, trycker upp dem till hakan, på med stödstrumporna, blommigaste klänninga och så ett fasligt tjusigt leende istället!
kanske jag äter nga muffins, så jag kan gå upp den där storleken...mowhahaha!
hepphepp! & peppepp!
ta vara på er och var nöjda med era kroppar!
ni är alla vackra!
KRAM